Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 3: Den nordiska solidariteten vände politiken - lärdomar för flyktingkrisen 2015

"SS Donau" innebar en enkel biljett till Auschwitz för 400 norska judar

När den svenska flyktingpolitiken förändrades, var det under de mest extrema omständigheter man kan tänka sig. Grannländerna var ockuperade av världshistoriens mest brutala regim. Sveriges ledning och allmänhet var välinformerad om att det hände fruktansvärda saker med judar inom Nazitysklands gränser. Händelsen då hundratals norska judar deporterades satte det fasansfulla i blixtbelysning, och gjorde att inställningen förändrades från isolationism till en aktiv vilja att hjälpa till. Ett år senare när det var dags för de danska judarna blev politiken än mer aktiv. När händelserna kröp så nära blev judarna i Norge och Danmark mer nordiska medborgare än judar - syskon istället för främlingar. En överordnad nordisk solidaritet blev drivkraften när Sverige försökte rädda människor undan den nazistiska mordmaskinen.

Det är en felsyn att tro att den svenska omsvängningen berodde på en principiellt förändrad inställning till humanism och internationell solidaritet med flyktingar i allmänhet. Sverige var inte ute efter att rädda de mest behövande eller de största möjliga antalet flyktingar. Skiftet grundade sig i en princip om kulturell närhet. Uppfattningen i Sverige var att det framför allt var personer med svensk anknytning som man hade ansvar för. Under en extrem press utökades den till ett ansvar även för de nordiska ländernas medborgare. Det var aldrig en fråga om ett allmänmänskligt ansvar för flyktingar.

Att hävda det svenska var samtidigt den enda möjliga positionen att ha i förhållande till Nazityskland. Att anpassa sig till den oerhört mäktiga grannens sätt att resonera, var det enda möjliga om man ville hjälpa någon alls. Endast en motivering där anknytning till Sverige kunde hävdas hade utsikter att lyckas. Det var genom att hävda denna som Raoul Wallenberg kunde förses med svenska skyddspass i Ungern och som Folke Bernadotte i förhandlingar med Himmler kunde rädda koncentrationslägerfångar i krigets slutskede.

Som en fond bakom viljan att hjälpa fanns fortfarande föreställningar om att den svenska kulturella homogeniteten var något att värna, och invandring som något hotfullt. Sverige ville inte ta något ekonomiskt ansvar för människor på flykt, var oroliga för att flyktingar skulle lockas hit av den offensiva socialpolitik som nyligen påbörjats av socialdemokraterna, oroliga för konkurrens på arbetsmarknaden och oroliga för kulturella motsättningar och en ökande antisemitism. Under 1930-talet, när det hade varit fullt möjligt att hjälpa ett i stort sett obegränsat antal judiska flyktingar, gjorde Sverige allt för att stänga gränserna och hålla dem ute.

Syftet med den svenska politiken mot flyktingar under andra världskriget var aldrig att rädda de mest behövande. Det var både realpolitiskt omöjligt, och förbi syftet med den förda politiken. Men Sverige blev trots det ett land som stack ut. Mest av allt på grund av att alla andra stater hade ännu mindre vilja eller möjlighet att hjälpa flyktingar.

Rauol Wallenbergs gärning i Ungern talar ett annat språk. Han verkade för de allmänmänskliga principer som dagens asylrätt vilar på. För honom fanns inget annat än människor med ett behov av skydd, som han försökte ge. Han använde de säkra hus och skyddspass som han försetts med från svenska utrikesdepartementet för att rädda så många han kunde.

Att bedöma den svenska flyktingpolitiken med Raoul Wallenberg som måttstock eller utifrån den nuvarande generösa flyktingpolitiken är problematiskt. Den omsvängning som skedde före Wallenberg och som gjorde hans gärning möjlig var utifrån attityder och lagstiftning som var den generösa flyktingpolitikens fyllständiga motpol. Ingen förändring kan ske utan att den uppfattas som legitim av makthavare och en bred allmänhet. Det som krävdes i Sverige, var att människor som uppfattades som kulturellt tillräckligt nära råkade i absolut nöd.

I dagens situation i Europa, med flera länder som är extremt obenägna att hjälpa till i den nuvarande flyktingkrisen, kan det vara viktigt att påminna sig om hur Sverige omvändes i en flyktingvänlig riktning. Det var genom solidaritet med människor som uppfattades som kulturellt lika.

Dagens Centraleuropa befinner sig; i sin inställning till flyktingar, på många sätt där Sverige befann sig före andra världskriget. De är numera mycket homogena nationalstater. De är stolta över sitt nationella självbestämmande efter decennier av Sovjetiskt förtryck. Den nationella identiteten är viktig. Polen var, liksom de flesta centraleuropeiska stater, under mellankrigstiden extremt brokiga och mångkulturella, men utgörs nu nästan uteslutande av etniska Polacker. När Västeuropa allt mer gått i en mångkulturell riktning har Centraleuropas stater gått åt motsatt håll.

EU beslutade igår, mot flera centraleuropeiska staters vilja, om att fördela 120 000 kvotflyktingar enligt ett system som beaktar mottagarstaternas tidigare mottagande, men även arbetslöshetsnivå och ekonomiska styrka. I EU:s stadgar finns möjligheten att besluta med kvalificerad majoritet, men den har aldrig tidigare använts, i alla fall inte i en så här viktig fråga. Samförstånd genom kompromisser har framstått som ett bättre alternativ. Men nu, i just den här frågan, har denna princip frångåtts. Vilka konsekvenser det kommer få för EU är svåra att överblicka. Att besluta vilka som har rätt till medborgarskap har tillhört den suveräna nationens absolut viktigaste rättigheter.

När Polen, Slovakien, Ungern med flera nu endast vill ta emot kristna, kanske man möjligen ändå ska gå dem till mötes, istället för att förfasas över deras intolerans. För att på sikt vända opinionen i dessa länder kanske det är nödvändigt. Särskilt nu i en situation när de mer eller mindre tvingats att ta emot flyktingar. Att från EU tvinga på dem människor som de enbart hyser misstänksamhet mot, riskerar att förstärka de högernationalistiska krafter som redan är starka. Men att registrera flyktingar och bedöma dem olika efter trosbekännelse väcker ytterst obehagliga minnen.